Igår åkte jag och Juan en timme ut från Cochabamba till Villa Rivero i en skyndsam ’Taxi Trufi’ utan bälten. När vi kom ut mot landsbygden åkte vi förbi många majsfält, åsnor som används för transport av skörden, och ett antal halvdåliga hus. När vi kom fram till samhället åkte vi genom en skylt som välkomnade oss genom att säga ’Bienvenidos a Villa Rivero’ och vi stannade på det lilla torget där kvinnor satt och sålde grödor. Juan berättade att fredagen i samhället fungerar som en söndag kanske gör på andra håll – en typ av vilodag. Varje fredag så kommer folket till torget för att sälja sina grönsaker och frukter, sedan på eftermiddagen så vilar de och umgås med varandra.
I själva byn bor ungefär 100-150 familjer och Juan kände de flesta, så vi började med att gå runt för att hälsa och jag fick chans att presentera mig. Vissa av de kvinnor vi träffade pratade ’Quechua’, vilket jag inte förstod något av, men jag hade fått Juan att lära mig på vägen dit i alla fall hur man säger hej. Jag ville kunna visa mig respektfull.
Vi gick längs huvudgatan tills vi kom fram till ABECs kontor i Villa Rivero. Där träffade vi Amelia och Peregrina, de två tjejerna som är ekonomi- respektive verksamhetsansvarig för den lokala studiecirkelverksamheten. Där fanns även några andra aktiva kvinnor. De ställde ut röda plaststolar i en cirkel inne i lokalen och vi satt oss ner för att presentera oss för varandra. Det kändes som om de var mer nervös än jag, men det lättade ganska snabbt. De berättade att de hade funderat mycket på hur vi skulle kunna komma att förstå varandra språkmässigt, men insåg att det inte var ett problem. Peregrina bjöd på saft och Amelia visade mig lite bilder och videor från den verksamhet som de har haft. De har många studiecirklar i dans, i läskunnighet och i hantverk. Därutöver finns t.e.x. också studiecirklar i ekologiskt jordbruk och matlagning.
När vi var klara på ABEC-kontoret visade de oss runt lite i byn. Det fanns inte så mycket mer än två torg, någon kyrka, en restaurang, några små kiosker, en sportanläggning och ett rutnät av gator. Villa Rivero ligger väldigt nära bergen och de pekade att de skulle gå dit med mig nästa gång jag kommer, för att det är vackert där.
På väg tillbaka längs huvudgatan mötte vi en man med en röd väst med en röd sosseros på. Det var Ramiro, en av männen i den lokala ABEC-styrelsen, som tidigare fått västen vid ett besök i Sverige. Klockan var runt 12 och det var dags för lunch. Han tog med oss till restaurangen, men där var det slut med mat. Det var som sagt fredag och folket firade sin ledighet. Vi gick istället vidare till bakgård där många hade samlats för att äta, umgås och dricka ’chicha’. På bakgården spelades ABBA på en cd-spelare i en miljö av granatäppelträd, jordgolv och en klunga tunna kattungar. Vi fick oss ett bord med två tallrikar stekta kycklingbitar, en tallrik majs av en större storlek som tydligen är ett arv från inkafolket, en liten kopp stark sås att doppa maten i och två plasthinkar chicha. Chicha är en typ av majsöl som de producerar och som de dricker ur en skål som går runt mellan varandra i en cirkel. Vi åt med händerna och dryckesskålen gick runt ett antal varv. Efter en stund var det många fler människor runt bordet än när vi först kom dit. Där satt jag, Juan, Ramiro, Peregrina med sin dotter,men också samhällets två högsta höns, mannen som ägde bakgården och några av deras vänner. Det spelades gitarr, det skämtades och jag kände mig väldigt välkommen. När klockan var 17 var det dags att åka tillbaka till Cochabamba, innan taxin slutar gå. Vi sade hejdå, att vi skulle ses nästa vecka igen och jag tackade vänligt för en trevlig dag.
Kommentera