Sanna Eliasson

Klockan är 16.00 och jag sitter på hotellsängen med fönstret öppet. Ljudet från storstadstrafiken blandas med ett sorl av lekande barn, hundar som bråkar och dagliga smällare som smäller i politiska demonstrationer. Tittar jag ut så ser jag hustak efter hustak med vattencisterner och elkablar, och bakom staden utgör Andernas bergskedja en bakgrund åt vilket håll jag än tittar. Jag känner mig tvungen att vila lite efter en heldagspromenad i gassande sol och efter några intensiva första dagar i Bolivias fjärde största stad, Cochabamba.

Den 30 timmar långa resan gick efter planerna och utan problem alls, men det gällde att vara observant. Vid flygplansbytet i Brasilien tänkte t.ex. damen vid gaten behålla min biljett, men efter en stunds argumentation på spanska och portugisiska övertygade jag henne om att jag behövde biljetten för nästa flyg, och hon gav sig tillslut. Min rädsla när det gällde resan var att min resväska inte skulle komma fram efter fem flygresor in-transit, men som tur låg den på bandet när jag anlände till flygplatsen i Cochabamba. Jag tog därefter en taxi till hotellet och somnade på den hårda sängen på en gång kl. 19 lokal tid.

På onsdagen därefter vaknade jag tidigt och bestämde mig för att ge mig ut tidigt för att utforska staden. Innan jag gick från hotellet skaffade jag mig en karta i receptionen och bestämde mig för att prova på hotellfrukosten. Den var ganska tafatt, men helt okej bestående av bröd och cocaté. Jag gick sedan till det stora torget bara ett kvarter bort, Plaza de 14 de septiembre, och satte mig på en parkbänk i solen för att filosofera lite och observera stadens innevånares mönster. På torget satt det mest äldre farbröder och jag passade på att konversera med två stycken av dem.

Jag tog mig sedan en promenad till stadens universitet och irrade därefter runt i några timmar efter en vanlig affär att handla vatten och liknade på. Efter en kasse med vatten, lite boliviansk öl och några frukter, tog jag mig tillbaka till hotellet och träffade mina två kontaktpersoner Richie och Juan. De är båda från den folkbildningsorganisation som jag skall besöka för att göra mina intervjuer, ABEC, och har lovat att hjälpa mig med mitt arbete. Vi pratade lite generellt, men också om hur vår plan för de kommande dagarna skulle se ut. Richie bjöd även med mig, med sina vänner, ut på kvällen till ett musikarrangemang på torget med musik av Silvio Rodriguez, en artist känd i Latinamerika för sina politiska texter som användes i revolutionerna mot 70- & 80-talets dåvarande militärdiktaturer. Torget kvällstid var fullt med människor som kom dit för att lyssna på musik, diskutera politik och umgås med vänner. Det var trevligt och intressant att få uppleva en typisk kväll med inhemska ’cochabambinos’.

Idag, torsdag, har Richie visat mig ABEC kontoret i Cochabamba, visat mig runt på det stora universitetet med 100.000 studenter där han också själv studerar, samt den enormt stora marknaden ’La Cancha’. Marknaden var dock halvt stängd idag eftersom de flesta var och demonstrerade på torget. Vi lyckades i alla fall skaffa mig en billig telefon med lokalt simkort som jag skall kunna använda här i Bolivia. Jag gick sedan själv till torget igen för att lyssna på protesterna. Det allra intressantaste med det hela är att det är kvinnorna primärt som demonstrerar. Solen har varit stark idag så jag har en gnutta huvudvärk och tänkte ta det lugnt resten av kvällen.

Imorgon skall jag åka med Juan och Richie till Villa Rivero, ett samhälle utanför staden, där ABEC också har studiecirkelverksamhet och där jag primärt kommer att göra mina intervjuer. Jag skall få träffa lite studiecirkeldeltagare och presentera mig. Det känns spännande och lite nervöst, eftersom de flesta där inte pratar spanska. De pratar Quechua, vilket är ett av de språk urbefolkningen pratar. Vi får se hur det går och en uppdatering om det kommer senare.

I generella drag så har allt gått bra än så länge. Jag känner inte av höjden även fast Cochabamba ligger på 2650 meters över havet, alltså högre än Sveriges högsta berg Kebnekaise. Jag har heller inte än råkat ut för några dumma magbakterier, men det kommer väl säkert. Jag gör mig förstådd på spanskan, men har än svårt att förstå allt som sägs. Jag känner dock att det tar sig, så det kan väl bara bli bättre med tiden. Jag passar också på att försöka banka in lite grammatik från några gamla skolböcker.

Det var det för det här inlägget. Nedan kan ni se några bilder från hotellet.