I torsdags åkte jag och David på en 3-dagars tur över den bolivianska gränsen till Puno i Peru. Staden ligger vid Titicacasjön på den peruanska sidan, världens högsta navigerbara sjö. Vi hade en hel del som vi ville se och nog utnyttjade vi de dagarna vi hade till sin spets.
På vägen till Puno i torsdags så besökte vi Tiwanaku. Tiwanaku är ett samhälle som fanns innan Incatiden i Bolivia mellan 1500 f.Kr. och år 1200. Staden var regionalt viktig för de södra delarna av Anderna. Dess ruiner är idag klassat av UNESCO som ett världsarv och är ett känt resmål.
20 minuter innan vi kom fram till Puno besökte vi också ett fertilitetstempel dit kvinnor har gått i åratal för att utföra ritualer när de har svårt att få barn. Även idag tar kvinnor sig dit för att öka sin lycka, med cocablad och drycken chicha.
Fredagen ägnade vi förmiddagen åt att åka en tur ut på Titicacasjön till öarna Uros, som endast finns på den Peruanska sidan. Dessa öar är oerhört speciella eftersom de är byggda av vass och måste underhållas hela tiden för att hålla sig flytande. På de små öarna bor inte mer än ungefär fem familjer och de lever på att fiska och skjuta fåglar, som de sedan säljer vid fastlandet för att köpa till sig andra varor de behöver. Sammanlagt så bor några tusen peruaner på detta speciella levnadssätt.
På eftermiddagen åkte vi en timme ut från stan och besökte Sillustani. Sillustani är ett relativt nyöppnat besöksmål, men utgörs även av ruiner från tiden innan och under Incatiden där de begravde viktiga personer i begravningstorn. På kvällen efter middagen provade vi på ett peruanskt disco och den nationella drycken pisco.
På lördagsmorgonen åkte vi tidigt tillbaka, 3 timmar, till La Paz. När vi kom fram strax efter lunch så åkte vi upp till Davids jobb där han gör volontärarbete. Det ligger mer än halvvägs upp till El Alto, som är den högsta delen av La Paz, och också den fattigaste. Vi hjälpte till att förbereda mat för 850 personer till söndagens familjedag som organisationen (CIDIC) organiserade.
På söndagen hade jag lovat att hjälpa till under familjedagen och min uppgift var att fota allt som hände under dagen. Det började med att familjerna (de som CIDIC hjälper socialt och ekonomiskt) marscherade i ett tåg med skyltar och slagord ner till fotbollsplanen där alla aktiviteter under dagen tog plats. Familjerna fick leka tjugotal lekar, de fick lunch, de hade en show med clowner och prisutdelningar. Det var roligt att hjälpa till och få insyn i flera organisationer. CIDIC är också ett svensk samarbete, med organisationen Hand i Hand. Mycket av pengarna de lever på kommer därifrån och barnens svenska faddrar.
Just nu sitter jag på ett datorcafé och väntar på att tiden skall gå. Ikväll skall jag åka på en nattbuss i 8-9 timmar till Salar de Uyuni - världens största saltöken. Det blir en dygnstur och jag är tillbaka i La Paz tidigt på onsdag morgon. Det skall bli häftigt att se!
Kommentera