Jag vaknade imorse och funderade om tiden på min telefon och dator hade ställt om sig eller inte. Även här i Albanien ställer vi om till vintertid. Vanligtvis brukar det nu mörkna vid 18.30 tiden, så jag förväntar mig att det skymmer en timme tidigare än så ikväll. Kvällarna börjar bli höstkalla och kräver en jacka. Den här helgen har vi haft sol och ca 20 grader som varmast, vilket har varit trevligt. Annars så är oktober en regnmånad och det har vi fått uppleva de två senaste veckorna.
I måndags hade vi en röd dag. Albanien firar varje år den 19 oktober minnet av Moder Teresa, då hon var av albanskt ursprung. Jag passade på att bocka av en till albansk ort på min lista. Jag tog en minibuss till en stad i östra Albanien som heter Pogradec - en stad som ligger precis vid Orchidsjön och precis på gränsen till Makedonien. Resan tog 3 timmar och med oss i minibussen hade vi en kräkandes kvinna. Det spelar tydligen ingen roll om man är alban och van med dåliga vägar, åksjuk kan man bli ändå.
Väl i Pogradec promenerade jag efter sjön och började hålla med om vad som skrivs om staden. Frågar du albanerna så säger de att det är fantastiskt vackert och läser du internationella skrifter så berättas det om ett semesterparadis som sett sina bästa dagar under kommunistdiktaturens år. Jag håller med om att sjön är vacker i närheten till bergen, men staden skulle behöva ett par rejäla investeringar för återfå sin glans. Jag åt lunch på en restaurang i närheten av vattnet och provade då den fisk som de mestadels fiskar där - en släkting till laxen. Efter lunchen lyckades jag få restaurangägaren att skjutsa runt mig för en slant till de ställen en bit utanför centrum som mina vänner i Tirana hade sagt åt mig att åka till. Jag hade fått reda på att sista minibussen tillbaka till Tirana gick kl 15.00, så jag var där en kvart före för att inte missa den. När jag kom dit var den dock fullbokad, vilket jag aldrig varit med om tidigare. Jag hade ingen aning om att man ens kunde boka säten i en minibuss. Det var ett gäng universitetsstudenter som hade varit hemma över långhelgen och som nu skulle tillbaka till studierna i huvudstaden. Chaffuören sade att det inte fanns någon plats för mig, men jag bönade och bad, samt berättade för en av tjejerna att jag inte hade någon annan möjlighet att ta mig tillbaka till Tirana. Hon kände busschaffuören, så till slut lyckades jag komma med bussen som tog mig hem.
Utöver administrativt jobb på kontoret, så har jag och min handledare den här veckan besökt två event. Det första var ett samtal i parlamentsbyggnaden som nätverket för de kvinnliga parlementsledamöterna anordnade där. Det var ett samtal med de kvinnliga parlamentarikerna och de organisationer i civilsamhället som arbetar med att förbättra den kvinnliga representationen inom politiken. Vi som Palmecenter är en av dessa organisationer. Det diskuterades hur vi gemensamt kan öka den kvinnliga representationen: bland annat genom att de som redan är politiker bör vara bra förebilder, att vi måste upplysa media om att skildra kvinnliga politiker på ett jämställt sätt, att vi bör skapa nätverk med kvinnliga politiker också på kommunal nivå osv. Mycket handlar det om att de kvinnliga politikerna måste stötta varandra för att stå emot hård press som de ofta känner från manliga kollegor på att ta ett steg tillbaka, samt att i lag skapa strukturer som underlättar jämställd representation. Inför förra valet skapade man en lag som sade att 30% av alla parlamentariker och att 50% av alla kommunala förtroendevalda skall vara kvinnor. Problemet blev dock att dessa kvinnor hamnade längst ner på listorna, vilket resulterade att man inte riktigt nådde upp till dessa mål. Nya tag behövs ta för att rätta till dessa regler.
Det andra eventet som vi var på tog plats i tordags kväll. Förenta Nationerna firar 70 år som organisation i veckan och min handledare var inbjuden att delta i firandet. Min handledare tyckte att jag skulle maila arrangörerna och bekräfta att vi båda kommer. Jag fick ett surt mail tillbaka om att jag var oartig som gjorde det. Inbjudan var tydligen strikt skickat endast till direktören för Palmecenter i Albanien och jag som praktikant var inte välkommen. Däremot gjorde de ett undantag och satt mitt namn på säkerhetslistan. Detta visar tydligt de hierarkiska strukturer som fortfarande finns kvar i landet. Man ser fortfarande starka ledare som något avgörande och sedan är alla delar av samhället väldigt hierarkiska. Vi var där i alla fall, i det finaste palatset de har i Albanien. Det var några tal från FN-representanter och från Albaniens utrikesminister. Det var stelt, men gratis mat och tårta - så det var helt okej. Runt om i världen så lyste man upp på FN-dagen i lördags någon byggnad i blått i varje land, för att uppmärksamma FN:s 70-årsdag. Även här i Tirana gjorde man det. Klocktornet som är en symbol för Tirana, vad det som albanerna valde att sätta sina blåa strålkastare på.
I fredags var jag på en SKA/jazz-konsert med en av tjejerna som jobbar för Civil Right Defenders på mitt kontor. Det var ett holländskt band som var här och uppträdde på ett av de kulturella centrumen här i Tirana som just nu är "inne" hos de trendiga. Det var en trevlig kväll och jag träffade på en hel del internationella människor där.
För helgen var planen att jag skulle åka upp till norra Albanien för att bergsvandra mellan två orter som sägs vara jättevackra: Valbona - Theth. Jag hade anmält mig till en grupptur, men den blev inställd på fredagen på grund av för få deltagare. Då anmälde jag mig istället till en annan dagstur, genom en annan organisation. Den resan blev också inställd sent kvällen dagen innan, så det blev tyvärr inget av det. Jag hade därför inga planer för helgen, men igår så åkte jag med Jenny, som jobbar på EU-delegationen, ut en kvart utanför Tirana för att äta lunch. Vi besökte ett ställe som heter Nano Resort. De bedriver restaurangverksamhet och allt som de serverar odlar de själv och de föder även upp sina egna djur. Det var fantastiskt gott och avslappnande att promenera runt bland alla deras odlingar. Att det var en sollig höstdag gjorde även sitt till.
Ikväll har jag tänkt att gå på en teater som anordnas av Downs Syndrom-föreningen här i Albanien, tillsammans med en dansakademi. Det är en föreställning som heter "Divide - Unite" och handlar om att vi bör eftersträva att acceptera varandras olikheter och samtidigt skapa en bättre social inkudering. Även om jag inte förstår albanska, så får vi hoppas på att det blir en intressant kväll.
Kram!
Sanna
Kommentera