Världens största saltöken besökte jag under dagen igår - Salar de Uyuni. Jag åkte en nattbuss på 13 h dit (måndag kväll - tisdag morgon) och hem inatt. Jag hade hört att vägen skulle vara riktigt dålig och att bussarna skulle vara kalla. Jag hade förberett mig med några filtar, så jag övlevde kylan och den guppiga vägen vaggade fint till sömns. Tourbyråerna var på en när man klev av bussen och jag tog en som verkade bra. Kvalitén är svår att veta på förhand och de flesta erbjöd samma saker. Vi skulle åka iväg 10.30, men transporten kom inte till kontoret, så efter en timme fixade de så att jag fick åka med ett annat företag. En timme sen iväg, bolivianska turister som inte kan passa tider, ingen direkt guidning, och 5 minuter sen till kvällens buss tillbaka till La Paz (som jag ändå tur nog hann med), men i stort en bra upplevelse.
Först besökte vi 'El Cementerio de Trenes' - tågkyrkogården, en plats med ett antal avdankade tåg. Som tur stannade vi inte så länge där, eftersom det inte var särskilt intressant. Vi åkte vidare i vår minibuss med 8 personer ut på saltöknen och första stoppet var stället där vi fick lunch. Restaurangen på plats hade lagat mat och som alla andra minibussar gjorde så dukades den upp i bakluckan. Det var en riktigt bra måltid med kyckling, ris och sallad. Efter lunchpausen åkte vi en timme längre ut till dagens kanske huvudstopp - "La Isla del Pescado" - vilket var en av de två öarna som finns i öknen. Denna full med höga kaktusar. Hemfärden blev senare än planerat och det hann bli mörkt innan vi var tillbaka i byn.
Salar de Uyuni var värt ett besök, men jag hade önskat lite mer guidning med fakta och det var svårt att inte se saltöknen som en svensk, vintrig, sjö full med snö.
Kommentera