Ja, nu sitter jag här igen, även om det var ett tag sedan sist. Det har hänt så mycket under de senaste veckorna, så jag har inte riktigt hunnit med. Jag har bland annat varit i Kosovo, jag har varit lucia tillsammans med en kör som flugit hit från Sverige för att vara med på Svenska Ambassaden i Tiranas luciamottagning, vi har anordnat flera konferenser, skrivit färdigt vår ansökan till SIDA för de kommande 5 åren som vi har jobbat med under flera månader nu, haft besök av en kollega från Stockholm som jag visat runt och tagit med på möten, firat Albaniens två nationaldagar och allt där emellan. Det har varit några enastående veckor. Precis som hela min tid i Albanien. Det är det som jag tänkte komma in på nu.
På lördag åker jag tillbaka till Sverige, efter fyra månader som är omöjliga att värdera. Det skall bli skönt att få komma hem för att krama om min älskade familj och mina närmsta vänner. Det känns också fantastiskt att få komma hem till jul, vilket är något som jag tycker väldigt mycket om. Sedan så finns det samtidigt en känsla av ledsamhet av att behöva lämna personer här i Albanien som jag lyckats komma väldigt nära och en omgivning som jag trivts oerhört bra i. Jag försöker tänka att det är positivt att känna så, eftersom det betyder att min tid här i Albanien har varit helt fantastisk. För det har den.
Det är egentligen ganska svårt att beskriva det i ord. Min tid här har varit helt fantastisk och det är något som jag kommer att bära med mig resten av mitt liv. Jag är väldigt tacksam för att ha fått den här möjligheten. Jag har lärt mig så oerhört mycket – om ett land som jag i början av året visste väldigt lite om.
Ett land med vackra böljande berg och en kust där man finner vita stenar och klarblått vatten.
Ett land som varit under ockupation under i stort sett hela dess historia.
Ett land som under den sista halvan av 1900-talet varit ett av det stängdaste länderna i hela världen.
Ett land som är rikt på naturresurser.
Ett land där människorna pratar ett språk som inte liknar något annat i hela världen.
Ett land som närmar sig EU, men som tampas med en väldigt utbredd korruption och som får många att tappa hoppet om framtiden.
Ett land där det finns de som tror på förändring och som viger sina liv åt att försöka hjälpa sitt land att nå sin potential.
Ett land där man skakar på huvudet för ja och nickar för nej.
Ett land där människorna är stolta över att Albaner.
Som praktikant på Olof Palmes Internationella Center har denna tid ytterligare givit mig så mycket kunskaper om och insikt i hur Palmecenter i Albanien försöker att skapa demokrati och transparens genom organisering. Att få vara en del av och uppleva hur alla de organisationer försöker att samla underrepresenterade grupper för att kräva ett jämlikare land som respekterar mänskliga rättigheter, är något som stärkt mig ytterligare. Det har ökat den motivation jag har för, genom den jag är och det jag tror på, att fortsätta kämpa för en rättvisare värld. Det har stärkt min tro på att förändring är möjlig och att organisering är den enda vägen dit.
Min tid i Albanien har varit ovärderlig.
Nedan följer några axplock i bilder för att på ett visuellt sett försöka sammanfatta den:
Kommentera