Sanna Eliasson

Förra veckan var en händelserik vecka – ungefär som varje vecka har varit under min tid här i Albanien. Den berikades med alltifrån de största studentprotesterna sedan fallet av kommunistdiktaturen, seminarier med våra partners, till insyn i en ”vanlig” albansk familjs vardagsliv och ett besök i den kosovanska staden Prizren.

Under veckan som var fick vi här i Tirana uppleva de största studentprotesterna sedan studenterna i början av nittitalet bidrog till fallet av Hoxha-diktaturen. Det hände en rad av händelser som nu även lyckades få ett stort mediepådrag. Det började med att premiärministern var på ett av universitetsfakulteten i staden för att träffa privata aktörer och diskutera allt annat än universitetsfrågor. Några studenter försökte fråga premiärministern om varför studenter inte rådfrågas när lagar om högre utbildning skall beslutas om, men han ville inte svara på det och säkerhetsvakterna knuffade bort dem. Några studenter svarade med att kasta några ägg. Inget ägg träffade målet, men ett gäng togs till polisstationen, blev hållna där hela dagen, blev utsatta för psykisk press och några av dem fysiskt våld. I onsdags följdes detta upp med att upp till 1000 studenter fredligt demonstrerade utanför premiärministerns byggnad mot polisens övervåld, mot lagen om högre utbildning som de har motsatt sig länge (eftersom den ökar på privatiseringen av universiteten, ökar studieavgifterna och informellt ökar korruption) och mot att studenterna överhuvudtaget inte inkluderas i beslut om frågor som berör dem oerhört.

 

 

I lördags fick jag följa med en vän till mig som heter Adriana, upp till en stad i norr som heter Kukës, där hon är uppväxt och hennes föräldrar bor. Min handledare som jag jobbar med och Adriana träffades i slutet på nittitalet då de tog hand om alla flyktingar från Kosovo som tog sig över gränsen från Kosovo till Kukës i Albanien. Staden ligger fantastiskt vackert precis vid bergen, men är tyvärr nedprioriterad av staten idag och invånarna lever på ganska knappa förhållanden. Adriana visade mig runt innan det mörknade vid 17-tiden, hennes mamma bjöd oss på mat och vi sov över lägenheten. Det var kallt inomhus och vatten hade de bara några timmar på morgonen, men där fanns oerhört mycket kärlek. De berättade för mig att de tyckte att det var bättre under kommunisttiden, för då hade de vatten hela tiden, alla hade arbeten att gå till och de blev tilldelade lägenheten som de fortfarande bor i. Nu finns inte längre staden med på den politiska kartan – precis som så många andra ställen. Kukës är inte unikt när det kommer till den aspekten. En stor del av de skattepengar som genereras försvinner i korruption och av de investeringar som görs så sker de flesta i de större städerna. Jag är så tacksam för att min vän så hjärtligt gav mig en möjlighet att få se det albanska livet från insidan.

 

 

 

 

 

På söndagen åkte vi över gränsen till Prizren i Kosovo tillsammans med en gammal vän till Adriana och hans kusin. Vi hade en jättetrevlig dag där. Prizren är en väldigt vacker stad som också ligger i närheten till bergen. Vi promenerade genom centrum, upp till fortet och sedan åt vi Köfte ute i solen.