Hemma i Sverige har det börja snöa, som jag har förstått det. Mysigt med lite vinter- och adventskänsla. Här är det än så länge svårt att känna av något sådant. Idag har det ösregnat, mullrat och blixtrat hela dagen. Det passade därför bra att ha en vilosöndag inomhus idag.
Igår eftermiddag kom jag tillbaka till Tirana från en tripp till Skopje – huvudstaden i Makedonien. Jag tänkte att nu när jag har sett de flesta platser i Albanien, fler än vad vissa av mina albanska vänner själva har besökt, så tänkte jag att det är dags att vidga mina vyer av Balkan utanför landet. Kosovo och Serbien har jag redan varit till, så nu blev det Makedonien.
Jag hade hört att det skulle gå bussar från Tirana till Skopje, men det var oerhört svårt att hitta information kring det. Jag lyckades tills slut hitta Skopje busstations hemsida, men där stod allt endast på makedonska, vilket dessutom är ett språk med kyrilliska bokstäver, så jag lyckades inte förstå något alls. Som tur jag hade fick jag hjälp av en kompis i Sverige som är från Makedonien. Hon ringde till busstationen för min skull, vilket gjorde att jag fick lite information på fötterna. Sedan var det bara att prova på.
Jag lyckades komma med en buss som gick kl. 16.00 i torsdags eftermiddag. Bussresan skulle ta ca 6 h, men den tog 9 h. När vi skulle passera gränskontrollen mellan Albanien och Makedonien så tog det två timmar. Först skulle vi lämna den Albanska gränsen. Det tog en timme. En gränskontrollant klev in på bussen, samlade in alla pass och gick ut. Sedan fick vi vänta och vänta på att få tillbaka dem. Under tiden vi väntade kallade de in några av oss, som jag gissade var någon typ av ”slumpmässig” kontroll. Det var oftast yngre män som blev de som fick gå ut och fram till kontrollanterna. Jag behövde aldrig göra det. Sedan fick vi genomgå samma procedur igen när vi skulle åka in i Makedonien – två kontroller på ca 20 meter alltså och däremellan någon typ av ingenmansland.
Vi anlände inte till Skopje förrän kl. 01. Jag hade bestämt mig för och planerat på förhand att jag skulle gå till hotellet. Det såg på kartan inte ut att vara så långt. Jag hade memorerat hur jag skulle gå när jag kom fram. När jag väl kom ut från busstationen kändes det lite oklart hur jag skulle gå, men det satt skyltar med pilar åt det håll som jag trodde att jag skulle åt. Jag följde dem. Det var kallt och inte en människa ute, endast några bilar. Jag gick efter stora vägen i 40 minuter, sedan gav jag upp. Det var dessutom mitt i natten. Jag gick till en bankomat för att ta ut lite makedonska Dinar, så att jag kunde ta en taxi till hotellet. Självklart körde taxin mig åt det håll jag kom ifrån. Jag hade alltså gått 40 minuter åt fel håll. Så kan det gå när man är envis och har bestämt sig för något. Hotellet jag hade bokat för två nätter var i alla fall bra och det fanns ett element som jag kunde koppla in för att få lite extra värme.
Under hela fredagen promenerade jag runt i staden för att se det man bör. Man kan säga att Skopje delas av Vardarfloden. På den ena sidan finns den gamla delen och på den andra sidan den nya. Mitt i centrum finns en stenbro som ansluter de båda delarna och som blivit en symbol för staden.
Makedonien är på många sätt likt Albanien. Länderna delar mycket av samma historia. Det finns influenser från den tid då man var en del av det kristna romerska riket och från den tid man var en del av det muslimska ottomanska imperiet. Det som skiljer när det kommer till nutidshistorien är att Albanien var ockuperat av Tyskland och Italien under andra världskriget och sedan var man en stängd kommunistisk diktatur, medan Makedonien var en del av det kommunistiska Jugoslavien fram till dess självständighet 1991. Ungefär en femtedel av innevånarna i Makedonien är Albaner. Språkmässigt liknar makedonskan Serbiska och Bulgariska, vilket kan förklaras av dessa länders ledarpositioner inom Jugoslavien. Detsamma kommer till religionen. Majoriteten är ortodox-kristna, precis som i Serbien, eftersom man under tiden i Jugoslavien var underställd patriarkatet i Belgrad. En tredjedel är däremot muslimer och det finns även många moskéer.
Skopje som stad har gått ett väldigt speciellt öde till mötes. I juli 1963 förstördes ca 80 % av Skopje och över 1000 människor dog på grund av en stor jordbävning. Skopje fick stor internationell hjälp med att bygga upp boenden under en ganska kort tid inpå, men händelsen har också fått andra konsekvenser. Skopje är inne i en fas där man försöker att bygga upp ett kulturarv som man saknar – jag kan tänka mig att detta är både på grund av att jordbävningen förstörde många historiska byggnader, men även att Makedonien (precis som många andra länder på Balkan) inte riktigt har varit ett eget land på många århundraden. Skopje är alltså idag under uppbyggnad av många nya ”gamla” byggnader och statyer. Detta har fått mycket internationell kritik, eftersom många tycker att det blir lite av en förfalskning av staden/historien, men jag kan på något sätt också förstå varför. I alla fall så är det väldigt speciellt och det var mycket intressant att få se.
